Jag vet att det bara gått två veckor på introduktionen men jag måste ändå säga att det känns som jag har hittat hem! Jag stormtrivs med arbetsuppgifterna, personalen och chefen! Jag har kommit underfund med att jag tycker om rutiner med inslag av spänning och då passar detta utmärkt. Tycker även om maskiner och nålar, vilket det blir massor av på dialysen! I grunden finns ett utarbetat sätt att jobba på och alla följer det. Sedan kommer det såklart utmaningar, larm på maskinen som måste lösas, externa dialyser på andra avdelningar och patienter som plötsligt mår dåligt på ett eller annat sätt. Vad som också känns konstigt är att patienterna går hem efter avslutad behandlingen vilket betyder att avdelningen är tom när du går hem på kvällen. Det är samma patienter som man följer vecka in och vecka ut, man lär verkligen känna dom och dom lär även känna varandra då dom ligger på en enda stor sal. Man blir som en enda stor familj. Som det känns nu så kommer jag bli kvar här ett bra tag, avdelningsarbetet lockar inte alls. Hoppas verkligen att jag känner så om några år också.
Detta är min nya kompis som jag klär/klär av flera gånger om dagen. Jag klär självständigt maskinen med slangar nu och börjar få kläm på de olika faserna (disk, test och spolning innan start) och vilka slangar man kan koppla när och var.
Inte riktigt den nålen vi använder men lägger ändå ut den för att visa hur grov den är, nålarna som används vid blodprover kan slänga sig i väggen. Kändes lite läskigt första gångerna man såg dom men nu igår och idag har jag fått prova själv och det var inte så nervöst som jag trodde att det skulle vara.
