Förlossningsberättelse

Det hela började runt 13:30 på lördag eftermiddag den 7/1. Jag och Seb sitter i soffan och tittar på tv som vanligt när jag plötsligt hajjar till, jisses det här har jag inte känt förut. Det var som molande mensvärk fast längre bak, svårt att beskriva. Den var inte så stark men absolut nåt nytt. Jag går upp och går ett varv för att sen sätta mig på kanten av soffan. Då kommer en till sådan där känsla, får då för mig att det kanske kan röra sig om en värk ändå. Kommer på fötter igen och säger åt Seb att jag måste duscha. Sagt och gjort jag hoppar i duschen, och där kommer tredje värken. När jag duschat färdigt tycker Seb att det kanske är dax att börja klocka värkarna för att se om de är regelbundna. Det är lite svårt att känna exakt när dom börjar och slutar men det jag kan få fram är att det är ca 5-6min mellan varje. Bestämmer mig för att vandra i cirklar i vardagsrummet då jag inte vill att det ska lägga sig om jag går och lägger mig, jag vill föda barn nu. Känner mig grymt fokuserad och känner att detta fixar jag! Seb börjar så smått packa i babyskyddet i bilen och ställa fram förlossningsväskorna. Han ringer sin mor och berättar vad som är på gång och säger att vi därför inte kan komma och fira henne som det var planerat.
Efter en stund tycker Seb att jag ska ringa förlossningen och förbereda dom på att vi är på gång. Gör de och de tycker att jag ska ta det lugnt och försöka vila, ta två Panodil osv. De tycker också att vi ska passa på att äta. Seb gör mat och jag får äta halvsittandes på stolen och resa mig där emellan för att jag får en värk. Någon timme senare är värkarna så starka att jag tycker att det börjar bli jobbigt och jag ringer till förlossningen igen, vi är välkomna in när vi vill. Har hyrt en TENS som jag använder när värkarna blir starkare men vet inte om det hjälper så bra, kanske lite. Seb packar bilen och hunden medans jag står i hallen och har fullt upp med att försöka få på mig kläderna. Bilfärden in var INTE rolig. Åker dessutom förbi svärmor för att lämna hunden.

18:18
Skrivs vi in på förlossningen och vi får komma in på förlossningsrummet på en gång då jag har värkar på väg i korridoren. När vi kommer in på rummet ber dom mig lämna urinprov och det ska skrivas in m.m. jobbigt. Jag har redan innan hemma riktat in mig på att jag vill ha ett gåbord att hänga på då jag inte klarar att ligga ner, tror jag fick be om det 3-4 gånger och jag blev bara mer och mer frustrerad. Sen ville jag ha lustgasen typ NUUUU. När jag väl fick dessa två saker var jag rätt nöjd ett tag, tyckte det gick väldigt bra att andas rätt i masken och känner mig åter igen fokuserad och detta kommer jag fixa. Barnmorskan undersöker mig och säger att jag redan är öppen 5cm. CTG kopplas och jag tycker inte om det, apparaten krånglar och de får ingen kontakt. Det slutar med att de får byta hela apparaten. Hon frågar om det är något speciellt vi tänkt på när det gäller förlossningen. Har inte skrivit något förlossningsbrev men säger att jag vill prova med lustgas så länge som det går men om det blir långdraget kan jag tänka mig EDA. När allt är klart så lämnar dom oss en stund och jag kämpar på med mina värkar, känns skönt att bara fokusera, Seb finns där som stöd.

21:30
Nu är värkarna så starka att jag har svårt att stå ut. Ligger nu halvt på sida då jag inte orkar stå längre. Värkarna kommer tätt och lägger sig aldrig riktigt så jag får ingen vila emellan, skakar av smärtfrossa och lustgasen hjälper inte helt trots att dom ökat upp den till max. Barnmorskan frågar om jag kan tänka mig en EDA och jag känner bara: Jaaaaaaa!!! Ge mig. Hon ringer efter narkosdoktorn som kommer ganska snabbt och jag känner direkt att han vet vad han gör och det gör mig mycket lugn. Efterom jag jobbar som ssk så vet jag vad en EDA innebär och är inte alls orolig. Det som var svårt var att ligga helt stilla när han skulle sätta den eftersom jag hade värkar då med. En stund senare känner jag bara hur det släpper och jag kan andas igen, vila lite. Dropp sätts (ringer-acetat) då blodtrycket kan dimpa när man får EDA.

22:24
Barnmorskan tar hål på fosterhinnan så att vattnet går. Hon sätter även en skalpelektråd för att hålla koll på fostret. Hon ber mig även gå på toaletten och försöka kissa. Kan inte och hon blir tvungen att sätta en tillfällig kateter för att tappa ur det som finns, svider som attan.

Efter detta står jag upp ett tag till för att få igång värkarbetet som avtagit lite efter EDAn. Känner mig stark och småpratar med barnmorskan och undersköterskan som är på rummet. Jobbar igenom värkarna med lustgas igen. Har inte behövt den på en stund.

00:57
Värkstimulerande dropp sätts för att få fart på värkarna ytterligare. Dröjer inte länge förrens värkarna blir kraftiga igen. Under hela förloppet känner jag mig fokuserad och trygg med den personalen vi har. Kommer även på mig själv att jag tycker synd om Seb

01:50
Barnmorskan undersöker mig och säger att jag är öppen 10 cm och att det nu är dax att föda barn, jisses tänker jag är det dax nu. Det blir en väldig aktivitet, sängen byggs om och alla tar på sig handskar och förkläden, till och med Seb tar på dig detta ha ha. Tycker inte att jag känner någon större skillnad på värkarna, möjligtvis att jag känner mer tryck nedåt. Till en början fattar jag inte hur jag ska krysta, andas igenom dom med hjälp av lustgasen. Barnmorskan säger då åt mig att tänka att jag ska andas ut luften där nere istället för genom munnen, jag fattar först inte vad hon menar. Men när dom tog bort lustgasen börjar jag få kläm på det. Tycker först att det är ganska skönt att få krysta istället för att bara andas igenom men den känslan byts snart ut av att det gör fruktansvärt ont och jag inte vill vara med längre. Det värsta var nog när huvudet stod halvvägs ute och värken avtog, man skulle försöka vila och vänta in nästa. Det gjorde ju så FRUKTANSVÄRT ont!!! Efter 40 min krystvärkar kom han äntligen ut och jag får upp honom på bröstet, UNDERBART!!! Det första Seb säger är: Du hade rätt, det var en pojke. och Efter en stund tittar vi på honom och konstaterar ganska snabbt att det är en Emil!!!! Han är född 02:34 den 8/1 och vägde 3660 och var 50cm lång. Man tror att man ska få njuta när man fått upp honom på bröstet men nej då ska dom ner och böka och sy och ha sig. Visade sig att jag spruckit både invändigt och utvändigt. Sov inte många timmar den natten. Kollade hela tiden om han andades.

Stannade till söndag eftermiddag. Tyckte inte att man fick så bra hjälp på bb och informationen var svår att hitta. Maten var kass och Sebbans säng var för hård. Nu i efterhand kan jag kanske tycka att vi var lite för snabba, men men, inget att göra något åt.

Var mycket nöjd med förlossningen och all inblandad personal, kunde nog inte blivit bätttre=)